sv berättelse. En bondgård, trasig mobil, att bli soldat.
Jag vaknade upp i en lada.
På en bondgård, mitt på landet.
Jag hade inte en aning om va jag var.
Min blåa tröja var trasig, jag letade i fickan efter min min mobil.
Mobilens glas hade spruckit, jag letade i kontakter efter min mammas mobil numer.
Jag försökte ringa men signalerna kom inte fram.
Tårarna rann, jag undrade vad som hänt.
Jag har inget minne av vad som hände igår.
Jag måste ha fått en smäll i huvudet, kanske slagen.
Mina skor var sönder trasade, mina byxor var brun/ blåa fulla av lera och smuts.
Jag gick ut ur ladan, jag såg ett gammalt vitt hus framför mig.
Det såg övergivet ut, men jag knackade på ändå.
Ingen öppna, precis som jag misstänkte.
Jag gick in i huset, jag var väldigt hungrig och törstig.
Jag letade efter nåt att äta och dricka, men jag hittade inget.
Bara en gammal bröd bit, och det fanns ingen vatten kran.
Jag gick upp för trappan för att se om det fanns någon där.
Jag hittade ett par gamla läder skor som jag tog på mig.
Skorna var lite stora men passade ändå.
Sedan gick jag ut ur huset, jag visste inte var jag skulle ta vägen.
Det var bara skog överallt, det ända jag såg var en liten stig som jag följde.
Medan jag vandrade tänkte jag på min stora dröm, att bli soldat.
Jag kom fram till en bäck, där jag satte mig på huk och böjde mig över bäcken för att dricka.
Det smakade inte så bra men jag var så törstig och hungrig.
Jag fortsatte på stigen, bort från bäcken.
På vägen stannade jag upp och såg ett rött litet mysigt hus med halm tak.
Det rök ur skorstenen, och det luktade mat.
Jag knackade på dörren, en gammal gumma öppnade.
Jag frågade var jag var och om jag kunde få nåt att äta.
Gumman svarade inte hon bara stirra på mig.
Sedan bad hon mig att stiga in i sin lilla stuga.
Hon gav mig en skål med soppa som hon hade kokat på den öppna elden i en stor grå gryta.
Hon presenterade sig som Greta Johanssdotter.
Själv så vet jag inte vad jag heter, jag har inget minne.
Så jag sa att jag heter Johan.
Jag frågade om var jag var nånstans.
-Hon svarade du är i Skåne längst ner i Sverige.
-var i Skåne?frågade jag.
- I Smygehuk svarade gumman.
Nästa dag gav jag mig av, ut i skogen igen.
Solen hade precis gått upp, det var helt vindstilla och lite små kyligt.
Jag tackade gumman för maten och hennes omhändertagande.
Hon skickade med mig en vatten flaska och några mackor.
När jag vandrade började jag tänka på vad som hade hänt med mig, och hur jag hamnat här.
Efter jag har vandrat i en timme så kommer jag fram till en väg.
Jag ställer mig vid vägkanten, och väntar på att en bil sko köra förbi.
Efter drygt tjugo minuter stannar en röd Audi.
Det är en blond man i svart kostym och som stannar och frågar mig om jag behöver skjuts.
-jag svarar ja tack.
Jag hoppar in i bilen, manen presenterar sig som Alf.
-Vad heter du? Frågar han.
-Jag svarar: jag har inget minne av vad jag heter.
Han tittar konstigt på mig.
-Jag måste ha fått minnes förlust eller nåt säger jag.
-Då kanske det är bäst att jag kör dig till sjukhuset.
-ja, svarar jag.
Det blir tyst i bilen.
Efter en timme är vi framme vid sjukhuset.
Han följer med mig in, vi går rakt mot expeditionen.
Kvinnan som öppnar är ung och blond, hon har på sig en vit rock.
Mannen förklarar att jag har minnesförlust.
Hon ber mig sitta ner och vänta.
Efter tio minuter kommer en man med stor vit rock.
Han är kraftig och har mörkt hår och blåa ögon.
Han ber mig följa med in i ett rum, jag sätter mig på den bruna britsen.
Han ger mig en spruta, han säger inget.
Det sista jag ser är flera läkare som ställer sig vid mig och kollar på mig.
Va ska dom göra?
Det blir suddigt och.........
